Jag tar verkligen illa upp när någon jämför mitt barn med en hund. Jag förstår kärleken till ett djur, men det är SÅ långt ifrån kärleken till sitt barn man kan komma. För det första är djur och människor två olika raser. Och för de andra så skapar du ditt barn själv. Ett djur är något man lär sig älska. Ett barn är något du älskar redan innan det föds. Har man inga barn så har man ingen aning alls om hur man kan älska någon så mycket. Jag trodde inte att man skulle påverkas så som man gjort, men ja skulle kunna mörda om någon okänd kom för nära Wilma. Jag går hela tiden på min vakt ( känner mig ibland som wolverine, med knivhänder. Daniel vill hellre ha knogjärn) redo att smälla till någon som råkat putta till vagnen. De här att va förälder är som att sitta på en spikmatta. O de är fan inget att jämföra med hundar!